Bästa möjliga modell – Designmuseets första föremål
Forskning och kuratering: Leena Elina Valkeapää
De första föremålen i Designmuseets samlingar förvärvades från världsutställningen i Wien 1873. På den tiden hörde Finland till kejsardömet Ryssland. Medel som samlats in av medborgarna användes för att köpa över 700 olika slags föremål, allt från spets till varuprov på cement. Från världsutställningen i Paris 1878 införskaffades 300 nya konstindustriföremål, bland annat stolar och kakel. Finlands första offentliga konstindustrisamling öppnades för allmänheten den 24 april 1874 i Helsingfors.
Vad berättar de första föremålen om konstindustriell formgivning och design för 150 år sedan? Och varför valdes just dessa föremål?
I synnerhet professor Carl Gustaf Estlander och överste Walfrid Spåre deltog i den offentliga diskussionen om konstindustrisamlingen. De hade höga ambitioner. Avsikten med modellsamlingen var att erbjuda utvalda exempel som bidrog till att främja utvecklingen och tillväxten av industrin, handarbetet och hushållen i Finland. Det behövdes föremål samt exempel från historien och på andra länders och folks stilar som förebilder för den nya finländska produktionen.
På utställningen Bästa möjliga modell visas ett urval av de föremål som förvärvades från världsutställningarna i Wien och Paris. Vad var deras betydelse då, och vad är den idag? Liknande föremål förvärvades till många andra museisamlingar. Den finländska konstindustrins ursprungselement präglas i det här urvalet av glädjefull brokighet, avslappnad fördomsfrihet och bred internationalism. Vad ser du i dessa föremål?
Världsutställningen i Wien 1873
Världsutställningen i Wien ordnades i stora paviljonger som uppfördes i parkområdet Pratern. Utställningen hade 7 000 000 besökare under sex månader. Stater och folk visade upp sina prestationer inom konst, kultur, industri och vetenskap. Finland deltog som en del av kejsardömet Ryssland. Finland bidrog främst med sin pappers- och textilindustri, men i världsutställningarnas anda visades också allt från konditori Ekbergs brännvin och choklad till skulptören Walter Runebergs konstverk.
Konstindustrisamlingens föremål införskaffades just innan utställningen stängdes. Föremålen paketerades och transporterades med tåg via Sankt Petersburg till Helsingfors, dit de anlände i februari 1874. Järnvägen mellan Riihimäki och Sankt Petersburg hade blivit klar 1870.
Världsutställningen i Paris 1878
Världsutställningen i Paris hade 16 miljoner betalande besökare under sex månader. Utställningen bredde ut sig på båda sidorna av floden Seine. Det enorma huvudpalatset i glas och järn var beläget på Marsfältet. Från byggnaden ledde en bro till palatset Trocadéro som representerade en blandning av de trendiga nymoriska och nybysantinska stilarna. Besökarna kunde förundras över nya elektriska uppfinningar såsom Bells telefon och Edisons fonograf. För olika yrkesgrupper ordnades internationella kongresser med teman som till exempel upphovsrätt inom litteratur och konst.
Storfurstendömet Finland deltog i flera sammanhang, men hade inte en egen paviljong. Den 1874 grundade porslinsfabriken Arabia hade till exempel en egen monter.
De mönstergilla: Hurdana modeller fanns det behov av?
År 1868 infördes näringsfrihet, vilket innebar att hantverksskråna avskaffades. I brytningsskedet i början av industrialiseringen var konstindustrisamlingens uppgift att stöda den nya utbildningen. En modellsamling av bra föremål kunde användas i utbildningen av industrins hantverkare för att höja kvaliteten på hantverket och den industriella produktionen. En för allmänheten tillgänglig samling kunde å sin sida förbättra publikens smak och påverka hurdana föremål som köptes till hemmen, med andra ord lära folket känna igen och kräva produkter av hög kvalitet. Mönstergilla museiföremål behövdes alltså för att fostra både professionella och allmänheten. Föremålen som främjade den nya inhemska produktionen var slitstarka, hållbara, vackra och producerade på aktuella och föredömliga sätt.
Kretsarna som stödde samlingens uppkomst strävade hängivet efter ekonomisk och samhällelig tillväxt i Finland. Den stora exportmarknaden i Ryssland och de förmånliga tullavgifterna lockade dem som utvecklade industrin i storfurstendömet Finland.
De historiska: Hur användes historien som förebild?
Med hjälp av konstindustrisamlingen ville man upplysa både produkternas formgivare och köpare. En viktig del av bildningen var att känna igen olika stilar och kulturer, och därför behövdes exempel på dessa. Till samlingen förvärvade man historiska föremål som till exempel barocktida tapeter och metallföremål. Äkta föremål var sällsynta och dyra, och därför skaffade man oftast kopior. Att tillverka kopior av gamla föremål var vanligt. Förhållningssättet till kopior var annorlunda på den tiden, och de var inte dåliga alternativ. En bra kopia var ett prov på teknisk skicklighet, och i bästa fall kunde den vara lika intressant som originalet.
1800-talets andra hälft var historicismens tid och dominerades av nygotik, nyrokoko, orientalism och andra stilriktningar som efterliknade historiska stilar. Många av föremålen som förvärvades från världsutställningarna representerade stilar från andra tider och kulturer.
De nationella: Vad ville man lära sig av omvärlden?
På världsutställningarna förevisades industriella och vetenskapliga prestationer samt konst och kultur från hela världen. Utställningarna var ymnighetshorn av västerländsk framstegstro, kunskapstörst och upplevelser riktade till människor som levde i industrialiseringens och urbaniseringens tid. Olika folk och deras föremål presenterades. Man utgick från att föremål som ansågs typiska för ett folk representerade kulturens egenart, och att de därför kunde illustrera mänsklighetens utveckling. Den europeiska konstindustrin tog intryck av folkkonst, historia och i synnerhet de österländska kulturerna. Förhållningssättet till främmande högkulturer var ändå motstridigt. Man beundrade dem, men såg också ner på dem och exploaterade deras naturresurser och arbetskraft. Kolonialismen var välfärdens och konsumtionens fula avigsida.
Konstindustrisamlingen i Helsingfors erbjöd en mångfald av föremål som bara ett fåtal annars hade haft tillgång till. Förutom nya uppfinningar och finslipad serieproduktion kunde man se unika föremål och handarbete av lokala tillverkare från olika länder.
Fotos: Anni Koponen