8.4.–2.10.2022
På utställningen Design för hela folket kan man lyssna på en diskussion (på finska) mellan kurator och skribent Nimco Hussein och konstnär Kiia Beilinson om utställningens teman.
Museerna har traditionellt setts som hemvist för vetenskapligt belagd kunskap och expertis. Museikuratorerna har inom sina respektive områden varit auktoriteter vilkas uppfattningar inte ifrågasatts. Idag känns tanken att museerna och deras utställningar presenterar absoluta sanningar om världen föråldrad. I stället ses museer allt oftare som platser där besökarna själva producerar kunskap om och förståelse av världen på basis av det de ser.
Kurateringen av utställningar bygger dock alltjämt på individuella synsätt och val. Syftet medBeilinsons ochHusseins diskussion som här kan läsas är att väcka tankar kring alla de olika sätt på vilka man kan närma sig utställningens teman. Beilinson och Hussein är båda designproffs som i sitt eget arbete har behandlat frågor kring likvärdighet och representation på designfältet.
Kommentarspåret finns att läsa i textform undertill:
Intro
Nimco: Välkommen att lyssna på vår diskussion som är en del av utställningen Kaiken kansan muotoilua – Design för hela folket – Designed for Every Body. Jag heter Nimco Kulmiye Hussein och jag är här tillsammans med Kiia Beilinson.
Kiia: Utställningens kuratorer Anna Vihma och Kaisu Savola bjöd in oss hit till Designmuseets mittsal för att diskutera utställningens motiv ur ett yttre perspektiv, men må det samtidigt bli sagt att inte heller vi självfallet representerar alla tänkbara perspektiv, utan vi deltar i diskussionen utifrån våra respektive bakgrunder och erfarenheter.
Kan du Nimco kort berätta om din bakgrund.
Nimco: Jag arbetar inom bland annat kultur, konst och design med queer-feministisk och postkolonial praxis, huvudsakligen genom att skriva och kuratera. Jag är konstmagister från Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur och från Central Saint Martins i London.
Kiia: Jag är grafisk designer och konstnär, och jag jobbar som frilans huvudsakligen på kultur- och konstfältet. Jag är konstmagister från Aalto-universitet där jag numera också är gästande lärare. För närvarande faciliterar jag för kandidatstuderande på universitetet en kritisk litteraturcirkel om design av visuell kommunikation. Tillsammans med Miia Laine faciliterar jag också för hela Aalto-universitet en valfri kurs med fokus på dekolonisering.
Beträffande kritik kunde jag inledningsvis kort säga att trots att kritik allmänt uppfattas som någonting negativt så menar jag att det snarare handlar om att engagera sig, bry sig; som jag ser det är kritisk granskning och diskussion det absolut primära verktyget då man vill utveckla och förbättra någonting. Trots att vi i Finland kommit långt på många områden är jämställdheten aldrig ’’färdig’’, strävan mot ett likvärdigt samhälle kräver ständig granskning, nytänk och lärande om de specifika behoven hos individer av olika slag.
Nimco: Håller med. Via kritik kan man diskutera och sprida kunskap och också öppna nya perspektiv och uppfatta begreppen jämställdhet och likvärdighet via nya tankebanor.
Skillnaden mellan begreppen jämställdhet och likvärdighet ligger i infallsvinkeln: målet är jämställdhet och idén om att alla människor har lika värde. Men samhället fortsätter att ge vissa människogrupper olika värde, och de som arbetar för jämställdhet vill göra det möjligt för alla att delta i samhället oavsett exempelvis funktionsförmåga, kön, etniskt eller nationellt ursprung eller några andra individuella egenskaper.
Design och dess historia är såtillvida intressanta att de fungerar som inledningar till historiska händelser och därigenom till dagens samhällsförhållanden.
Vi kan börja med ett välbekant tema: Finland som välfärdssamhälle och designens roll i det offentliga rummet. Vilka är de som har designat Finland och hur har det skett? Hur har begreppen jämställdhet och likvärdighet förändrats under årens lopp?
Kiia: Och här kan tilläggas att i den här diskussionen talar vi om designfältet i ganska vid bemärkelse och använder också ord som formgivning, planering och arkitektur.
Välfärdssamhället och det offentliga rummet
Nimco: Vi börjar således från det offentliga rummet, där vi även nu befinner oss. Jämställdhet och likvärdighet har spelat en viktig roll i bygget av det finländska välfärdssamhället. Vi behöver bara se oss omkring för att upptäcka design som medvetet tagit sikte på att skapa en okomplicerad och bättre vardag. Med designens hjälp har man försökt göra omgivningen både estetisk och välfungerande för alla, bland annat med hjälp av stads- och produktplanering. En stor del av dessa tjänster och produkter kan rentav ses som ett slags ’’osynlig ’’ design, exempelvis stadsplaneringen och inventarier i offentliga rum.
Men, å andra sidan: är dessa välfärdssamhällets tjänster och produkter designade endast för dem som redan har välfärd?
Kiia: För de friska och arbetsföra ser vårt samhälle säkert ganska annorlunda ut än för exempelvis långtidssjuka eller personer med någon funktionsnedsättning. Åtminstone ur ett urbant perspektiv känns det dessutom som om en stor del av det offentliga rummet också är ett kommersiellt rum. Jag vill påstå att både välfärdssamhällets och de offentliga rummens väsen idag definieras av starkt kapitalistiska normer, såsom arbetsförmåga och effektivitet.
Är endast den produktiva individen värdefull i 2020-talets välfärdssamhälle? Finns det plats för vila och ledighet i det offentliga rummet?
Nimco: Självfallet borde ingens värde bestämmas på basis av arbetsförmåga eller produktivitet. Alla borde ha tillgång till en miljö som möjliggör både arbete och helt vanligt vardagsliv.
På tal om vila och ledighet kommer jag att tänka på bibliotek, hälsocentralernas väntrum och parkbänkar. De har alla sitt specifika designspråk. Bibliotek, såsom Ode, är planerade så att de betjänar publiken så mångsidigt som möjligt vad gäller såväl funktioner som bekvämlighet. I hälsocentralernas väntrum behövs möbler som motsvarar olika åldersgrupper behov.
Kiia: I väntrummen eftersträvar man ofta en lugn och dämpande stämning. Den kroppsliga upplevelsen är viktig för hur vi navigerar i det offentliga rummet. Upplevelsen är individuell i och med att våra kroppar är olika och fungerar på olika vis. Vilka slags rum, rutter eller inventarier känns inkluderande, vilka exkluderande? Ur det perspektivet är idén om universell design och enhetliga standarder utmanande: vems kropp motsvarar sådana standard- eller medelvärden, för vilka passar de och för vilka inte? Existerar det en universell fungerande standard för exempelvis en sits, såsom stolen Kari på utställningen, då användarens upplevelse ändå alltid är subjektiv? Till exempel sitsarna i kollektivtrafik och i flygplan är för trånga för många, trots att måtten följer allmänna standarder.
Nimco: Och parkbänkarna, ett exempel på möbler avsedda för vila i det offentliga rummet. Inom stadsplanering använder man termen placemaking, som syftar på att skapa miljöer som skänker både nytta och glädje åt många användargrupper.
Det uppnås dock inte alla gånger. Hostile architecture, fientlig arkitektur eller ovänlig design, vill uttryckligen utestänga oönskat beteende. Det kan handla om att ta bort bänkarna från en park eller designa dem så att man inte kan ligga på dem. Det slags design och planering har ansetts inhuman och har väckt mycket kritik, och inte utan orsak: den exkluderar bland annat bostadslösa och försöker medvetet köra bort vissa grupper från det offentliga rummet. Ovänlig design försvaras bland annat med att den gör de urbana rummen mer estetiska och funktionella.
Ska då inte alla ges möjlighet att njuta av det offentliga rummet?
Kiia: Kanske man just därför borde framhäva vikten av inklusiv design och planering i diskussionen om stadsplanering. Ett exempel här i Finland är Femma Planning, som i sitt arbete följer principerna för engagerande, feministisk och tillgänglig stadsplanering. Med engagerande planering kan man också skapa bättre förutsättningar för att olika slags invånares/stadsbors röster och idéer blir hörda processerna. Då blir också resultaten mångsidigare.
Tillgänglighet
I design och arkitektur som eftersträvar likvärdighet talar man allt mer också om tillgänglighet. Termen kan kräva en specificering: med tillgänglighet avses dels att fysiska miljöer utformas så att de lämpar sig för alla oavsett fysisk funktionsförmåga, dels att information av olika slag ges i sådan en form att den är tillgänglig och begriplig för alla, i synnerhet i digitala miljöer.
Fysisk tillgänglighet handlar förutom om tidigare nämnda bänkar och viloplatser också om trösklar, trappor, ramper, hissar, dörröppningar, räcken och annan utrustning som kan vara ett hinder för personer med något funktionshinder, exempelvis rullstolsbundna eller en förälder med en barnvagn. Tillgänglighet är något som ständigt ska beaktas, eftersom varje människas funktionsförmåga kan förändras när som helst – och gör det, t.ex. med växande ålder.
Nimco: Det har varit hisnande att på utställningen stifta bekantskap med Ulla-Kirsti Junttilas pionjärinsats inom tillgänglig planering och design. Hon är känd bl.a. för SURAKU-modellerna som också visas på utställningen. Junttila gör sådan osynlig design som man inte fäster sig vid då den är väl utförd, dvs. då stadsmiljön fungerar och är tillgänglig för så många som möjligt.
Tillgänglighet och funktionalitet behöver inte utesluta varandra. Också i restaurering av kulturhistoriskt betydelsefulla byggnader bör moderna tillgänglighetsstandarder beaktas.
Men vore det redan dags att se tillgänglighet i vidare mening – beyond rullstolsikonen? Hur beaktas exempelvis hög- eller lågkänslighet i det offentliga rummet?
Kiia: De kunde ses som frågor som handlar om offentliga rums tillgänglighet. Här kunde kommunikation av olika slag vara nyttig, t.ex. skyltar, högtalarutrop och ljudsignaler. Bra exempel är punktskriftskyltarna och blindguidningarna i köpcentret Kamppi, liksom också den utomordentliga akustiken i centralbiblioteket Ode.
Nimco: Vilka slags offentliga rum har planerats för så många människor som möjligt?
Vilka slags tillgänglighetsprojekt behövs idag?
Kiia: Med tanke på tillgänglighet kunde det vara klokt att förutom fysiska aspekter också beakta folks ekonomiska, psykiska, sociala och kulturella premisser som, även de, varierar. Måste man exempelvis vara stadd i kassan för att kunna vistas i det urbana rummet? Är overksamhet tillåten? Hur skapas trygghetskänsla? Vem övervakar vem?
Nimco: Också de här termerna och koncepten befinner sig i ständig förvandling, och de ändras också aktivt. Tillgänglighet är en del av ett större, pågående arbete där man försöker beakta och svara mot olika behov på bästa möjliga sätt. De diskussionerna berör var och en av oss, vare sig vi talar om tillgänglighet eller bara likvärdig och jämställd design. Hur kan vi tillsammans främja dessa teman inom den närmaste framtiden? Vems röst har vi ännu inte hört, vilka saknas även i den här diskussionen och hur ska vi kunna involvera sådan synvinklar som nu saknas?
Hjältedesigner
Kiia: För designern är det också intressant att dryfta sin egen position och privilegierade ställning. Vem blir designer? Vad är det som öppnar dörren till designfältet? Vem validerar en designer? Vem har möjlighet att ens tänka sig en karriär som designer?
Och vem är den för vilken designen görs? Vem är aktör? Finns det design av typen ’’av oss för oss’’? Finns det behov av sådant?
Designens historia och kanon tycks vara starkt uppbyggd kring enskilda formgivares, så kallade hjältars och geniers, verk. Samtidigt som enskilda formgivares arbete får i och för sig välförtjänt beröm hamnar frågan om hur framgång uppstår och vad som möjliggör den i skymundan.
Nimco: Man måste beakta den referensram som möjliggjort en enskild designers framgång, dvs. tidens rådande konventioner som har definierat exakt vilka som har möjlighet att studera design, hur de stöds och vilka som lyfts fram som genier i medierna. Typiskt har i synnerhet manliga designers setts som hjältar, vilket också gjort att deras namn och verk blir historiska och erkända, utan att någonsin ifrågasättas.
Kiia: Och ändå finns det alltid många människor bakom dessa enskilda hjältars framgång: en massiv stödapparat som bär upp individen och hens arbete. Alvar Aaltos framgång skulle knappast har varit vad det var utan designerhustrun och företagspartnern Aino Marsio-Aalto och senare Elissa Aalto. Likaså arbetade Ilmari Tapiovaara tillsammans med sin maka Annikki Tapiovaara, trots att merparten av arbetena från den gemensamma studion i enlighet med tidsandan signerades enbart Ilmari Tapiovaara. Det är någonting som är konkret synligt i designarkiven, där det material som arkiverats i Annikki Tapiovaaras namn är futtigt i jämförelse med Ilmari Tapiovaaras verk.
Arkiven
Nimco: Arkivering handlar om att organisera, bevara och ofta långtidsförvara viktiga ting som museer och liknande institutioner sedan kan visa på nytt, till exempel på utställningar. Hur uppstår ett arkiv, eller snarare: hur byggs det? Vilka formgivares verk från olika epoker har arkiverats? Hur har deras karriärer och prestationer påverkats av tiden? Och vad har kanske motverkat deras chanser att får sina verk arkiverade?
Kiia: Vilka slags strukturer och stödnätverk upprätthåller framgång och kontinuitet? Det känns som om socialt skickliga, munviga extroverta personer klarar sig och prisbelönas, och det är också de som går till historien som ’’hjältar’’. Samma logik gäller även idag till exempel i (sociala) medier och formgivarnas presens: vem lyckas lyfta fram sina verk och sin produktion? Vem är ett bra intervjuobjekt? Sociala nätverk och verbal talang ger försprång mot andra. Också klassaspekter, yrkesmässig självtillit och stöd och handledning redan på ett tidigt stadium är viktiga. Hur ska vi också på den punkten skapa ett mångsidigare – exempelvis mindre vitt och mindre medelklassigt – formgivarfält i Finland?
Nimco: I designens arkiv syns också dess starka könsindelning och vilken vikt man gett åt olika minoriteters verk och deras bevarande jämfört med verk av majoritetskulturens representanter. Afroamerikanen Howard Smith som gjort en lång karriär i Finland fick erkänsla avsevärt senare än sina samtida.
Kiia: Maija Heikinheimo åter var en ensamlevande kvinnlig designer vars efterkommande och vänkrets knappast var lika aktiva som många andra formgivares anhöriga med att deponera hennes verk i arkiv. Esteri Tomula var en kortväxt kvinnlig keramiker som på könslig grund hänvisades till dekorationsmåleriet där hon sedan gjorde en betydande karriär. Andreas Alariesto åter var en formgivare med samisk bakgrund som dock inte fått lika stor synlighet som många formgivare inom majoritetskulturen.
Representationerna
Nimco: Då det finns variation både bland formgivarna och deras infallsvinklar blir också produkterna mer varierande. Tittar man på den representation som syns i designbilder och designprodukter är det intressant att samtidigt granska dels formgivaren som person, dels den kontext inom vilken designen skapats och vilka slags personer som döljer sig bakom dessa berättelser.
Kiia: Här i utställningslokalen märker man att de verk som visas huvudsakligen är vita finländares beskrivningar av vita finländare, utom då några exoticerande eller infantiliserande undantag. Man inser lätt att minoritetsskildringar i dessa exempel inte är gjorda av minoriteterna själva, utan infallsvinkeln är den utomståendes och förmedlar en bild av sin tid med dess fördomar och attityder.
Nimco: Vi kan granska om olika samarbetsprojekt varit genuint ömsesidiga eller bara gagnat det ena parten. Vem inspireras och av vem? Kaj Franck var på sextio- och sjuttiotalen intresserad av duodji, traditionellt samsikt hantverk och samisk formgivning. Vi kan bara spekulera om hur samarbetet då tog sig ut, men då man idag samarbetar med minoritetskulturer måste man kunna granska sina egna motiv och nyttoaspekterna kritiskt.
Kiia: Nu har duodji äntligen fått ett eget varumärke som hanteras av samesamhället och skyddar det samiska hantverkets tradition och upphovsrätt. Man frågar sig varför detta är ett intresse enbart inom det samiska samhället, inte ett statligt intresse i de nordiska länder där samerna bor. Motsvarande varumärken, exempelvis svansymbolen, nyckelflaggan och Finnish Design markerar och skyddar äkta finskt hantverk och finsk design.
Ursprungsfolkens och andra minoriteters designkultur har setts som en motvikt till den industriella, ’’riktiga’’ västerländska konst- och designkulturen. Ofta refererar man till dem med ett prefix, såsom ursprungsfolkets konst, varmed de separeras från den övriga konsten. Inom den finska designkontexten är det intressant hur osynlig t.ex. romernas kultur, estetik, design och mode har varit. Ett fräscht undantag är Few Magazine som för ett par år sedan grundades av Tino Nyman och Marina Veziko och som också är representerad här på utställningen.
Nimco: I just det projektet är det mycket viktigt att inse hur narrativet berättas och bilder skapas uttryckligen på kollektiv basis. Man begriper vem som har den primära erfarenheten och expertisen i fråga om just den kulturen och traditionen.
Kiia: Det är ju fascinerande särskilt då vi talar om traditionell kunskap och icke-litterär, icke-västerländsk kultur. I många kulturer spelar till exempel muntlig kommunikation en mycket centralare roll än skriftlig. Hur bevaras och arkiveras sådan information? Hur har tekniken för bevarande och nedteckning, exempelvis skriv- och boktryckarkonsten, påverkat vad som dokumenteras, hur kunskapen sprids och vad som går till historien? Det är ett veritabelt instrument för maktbruk. Vem bedriver forskning på basis av den informationen, vem är föremål för forskningen, vems intressen väger tyngst i forskningen?
Ett bra exempel är ursprungsfolkens designarkiv AIDAs (Arctic Indigenous Design Archive) samt Nationalmuseets och samemuseet Siidas gemensamma utställning Återkomst som visas på utställningen. Den är ett betydande repatrieringsprojekt där samiska föremål som förvarats i Nationalmuseet återförs till sin ursprungsmiljö.
Nimco: Jag kommer också att tänka på portvaktarna, dvs. kriterierna för att upptas i arkivet. Vem beslutar vad som är viktigt och värt att bevara, vad som ska tryckas och spridas vidare? Bakom institutionernas och förlagens beslut finns alltid individer, och därför vore det väldigt viktigt att diversifiera också institutionernas personal. Då kunde man beakta olika berättelser med betydelser av olika slag och även t.ex. spara dem skriftligt, mekaniskt eller digitalt och sedan ge dem spridning exempelvis i form av utställningar.
Kiia: I sådant likvärdighetsarbete är också kvoter ett viktigt verktyg. Då man märker att ganska många befolkningsgrupper helt lyser med sin frånvaro i dessa arkiv kan kvoter göra det lättare att korrigera representationen så att den är i balans med befolkningsstrukturen. Så att t.ex. minst tio procent av människorna ska tillhöra en viss kategori.
Nimco: Man hittar exemplariska modeller och metoder för institutionellt likvärdighetsarbete också i många så kallade välfärdsstater. Det kan med andra ord löna sig att ta en titt på hur dessa frågor diskuteras i andra länder. Diskussioner som förts annanstans kan främja jämställdheten även hos oss.
Kiia: Som jag ser det spelar design och formgivning en ganska stor roll för hur normer skapas, alltså för vad som blir vanligt, ’’normalt’’. Ofta sker det via upprepning så att vi vänjer oss vid att se till exempel människor med varierande utseende eller bakgrund inte bara på bild utan också som designers, professorer, museichefer och i andra ledande positioner…
Nimco: …Varierande urbana rum, olika sätt att navigera i offentliga rum, olika typers möbler i entréhallar. Det vill säga hur vi lär oss att se design och formgivning med ny blick. Design och miljö är stadda i förändring, och den förändringen utgår från oss. Vad vill vi se mer av? Vilka slags frågor vill vi arbeta för? Vad vill vi förändra?
Kiia: Allt det här vidgar också vyn. Vi behöver inte förändra för förändringens skull. Vi kan vänja oss vid att se världen även ur annorlunda perspektiv, med ny blick.
Nimco: Med designens hjälp kan man också leka och spekulera kring vad allt som kunde förändras och vad som kunde göras på ett annat sätt. Som jag ser det är det också grunden för den nordiska formgivningen där man leker och förmår se saker och ting på olika sätt. Det är klokt att inse att vi lever mitt i designhistorien även i det här ögonblicket. Lyckas vi stå i växelverkan med vår egen historia och samtidigt rikta blicken mot framtiden?
Kiia: Designen reagerar inte endast på världen, med dess hjälp kan vi också bygga världen och skapa verklighet (world making). Processen verkar i bägge riktningarna.
Nimco: Och den är mångstämmig. Det finns inte en enda historia, inte ett enda, objektivt synsätt. Precis alla kan delta i formgivningens diskurs, dvs. i den allmänna debatten om vad som sker här just nu.
Svensk översettning: Markus Sandberg
