FIX: Lappa och laga
26.4.2024–5.1.2025
Föremål och byggnader förändras ständigt. De åldras, blir smutsiga och går sönder. Arkitekturmuseets och Designmuseets utställning FIX: Lappa och laga behandlar tidens inverkan på arkitektur och design.
Underhållsarbete utförs ofta i skymundan. Byggnadens fasad renoveras i skydd av presenningar, bilar och cyklar repareras i verkstäder, strumpor stoppas hemma. Städningen är klar innan de andra kommer till jobbet.
Trasiga föremål och sjabbiga byggnader väcker olika slags känslor. Kan reparerade klädesplagg och kaffekoppar vara vackra? Hur mycket patina står vi ut med? Är ljuden som kommer från städningen störande? Och hur förhåller sig museerna till skadade samlingsföremål?
Med hjälp av ett axplock från arkitekturens och designens värld samt fyra beställda samtidskonstverk behandlar utställningen vårt förhållande till smuts, makt och vardagsval samt till växelverkan mellan föremål och kroppar. Besökaren kan aktivt utforska utställningens teman och delta i evenemang som har att göra med reparation, städning och underhåll.
Utställningen FIX: Lappa och laga visas i två byggnader: Arkitekturmuseet och Designmuseet. Besök båda museerna för att uppleva hela utställningen.
Städning – tematext, (Arkitekturmuseet)
Städa, tvätta och rengör
I dessa utställningssalar behandlas städning och dess förhållande till formgivning och arkitektur. Städning är nära förknippad med användbarhet, hållbarhet och uppfattningar om skönhet, och är således en central del av formgivningens och arkitekturens värld. Att byggnader och föremål hålls rena innebär att de blir omskötta. Å andra sidan är också städredskapen designprodukter, och renhållningen måste tas i beaktande då lokaler planeras.
Städning är ett arbete som vi alla utför i vår närmiljö, men det finns också en hel yrkeskår och experter som är specialiserade på städning. Yrkesfolket inom städ- och fastighetsförvaltningsbranschen ska känna till platsers specifika behov och material för att kunna städa dem på lämpligt sätt. Arbetet har stor betydelse för allas välmående, och branschen borde uppskattas mer.
Avsikten med städningen, tvättandet och rengörandet är att återge föremålet eller rummet dess ursprungliga glans. Väl omskötta föremål och rum är också lättare att reparera och håller längre. Städning är inte bara en praktisk nödvändighet, utan har också en djupare betydelse. Att städa och visa omsorg är att respektera omgivningen och föremålen vi äger.
Hygienuppfattningen är inte lika överallt. Den varierar mellan olika kulturer, tider och platser. I Designmuseet går utställningen djupare in på patina, åldrande, slitage och smuts.
Tematext (Designmuseet)
Patina, slitage och smuts
I det här rummet finns föremål som fått patina och blivit slitna då de använts. De är exempel på hur tiden kan bli materia på föremålets eller rummets yta. Patina och slitage hör till materialens åldrande och är kopplade till deras naturliga egenskaper. Koppar åldras till exempel annorlunda än trä.
Patina är tidens värdefulla spår i materien. Å ena sidan är den ett tunt, skyddande lager som bildas på materialets yta, som till exempel den gröna beläggningen på koppar. Å andra sidan syftar tidens patina på ett värdigt åldrande, och då talar man till exempel om ”ädelpatina” (latin: aerugo nobilis). Smuts är å sin sida överflödigt och har inget med materialets naturliga egenskaper att göra. Enligt den brittiska antropologen Mary Douglas som undersökt människors uppfattningar om renhet i olika kulturer är smuts ”materia på fel plats”.
Också slitage, att bruket syns, är en del av materialens livscykel. I motsats till patina, beror slitage på mekanisk påfrestning. För stort slitage anses sänka värdet, men i måttliga mängder kan det i likhet med patina också höja värdet. Gränsen är flytande och bunden till tid och plats.
Människors förmåga att stå ut med materialens patina, åldrande, slitage och smuts varierar. Någon entydig sanning finns inte, och det handlar alltid om vårt sätt att se och bedöma det vi ser. Blicken är bunden till kultur och tid, och man kan alltid ifrågasätta eller försöka förändra den. Skulle världen vara annorlunda om vi accepterade och välkomnade att tid och bruk syns i föremålen?
Tematext (Designmuseet)
Reparationer kräver kunskaper och färdigheter
En kopp kan gå sönder. En skosula kan slitas ut. Taket på ett hus kan börja läcka och väggarna kan få sprickor. Så länge byggnader åldrats och gått sönder har man också reparerat dem. Å andra sidan kan föremål och byggnader också repareras så att de förstörs. Den här utställningssalen ägnas åt frågor som berör reparationer, renoveringar och trasighet. Att reparera är ett jobb som utmanar förhärligandet av allt nytt. Vårt sätt att förhålla oss till trasiga saker avslöjar något om oss och vårt samhälle. Värdesätter vi reparationsarbete? Tycker vi att reparerade föremål är vackra? Reparerar vi eller slänger vi och köper nytt?
Reparationer görs hemma, i skolan, i fabriker och på byggen. Nästan vem som helst kan lappa en innerslang, men att reparera en fasad som täckts av kakelplattor kräver yrkesskicklighet som byggts upp under årtionden och kunskap om gångna tiders byggnadstekniker och teknologier.
Forskaren Shannon Mattern har skrivit om reparatörernas perspektiv på världen. Reparationsfärdigheter sprider sig inom yrkeskåren, men går också i arv från en generation till nästa. I olika samhällsgrupper och hobbygrupper delar man med sig av kunskaper och färdigheter i att reparera. Med hjälp av underhåll förlängs föremålens livslängd, men det handlar också om att aktivt delta i att upprätthålla en gemensam värld.
Tematext (Designmuseet)
Museet som en plats för underhåll
I det här rummet undersöker vi vård och underhåll av föremål som sker i museerna. Museernas förhållande till föremål är speciellt. Föremålen underhålls nämligen inte för att de ska användas, utan för deras egen skull och den information de bär på. Museernas samlingar består av förvärvat, donerat och noggrant utvalt material.
Konservering, att sköta om samlingarna, är en väsentlig del av museernas verksamhet. Syftet med konserveringen är att bevara museiföremålens material, värden och betydelser. Konserveringen kan vara förebyggande eller aktiv. Den förebyggande konserveringen fäster uppmärksamhet vid samlingarnas förvarings-, utställnings- och transportförhållanden samt vid säkerhet och lämplig hantering av museiföremål under museiarbetets olika skeden. Avsikten med den aktiva konserveringen är att förhindra att materialen förstörs eller att förstärka objektens konstruktion på lämpligt sätt. Åtgärderna riktas direkt mot materialen, medan den förebyggande konserveringen riktar sig mot objektens omgivning.
Restaurering handlar främst om att bevara byggnaders kulturhistoriska värde. Byggnadens ytor eller delar bevaras och återställs med hjälp av reparationer. Restaureringen kan göras som en ytterligare åtgärd efter konserveringen.
Besluten som museet fattar angående konservering och samlingar har en inverkan på vilka slags föremål som ingår i vårt kollektiva minne och hurudan historia som skrivs med föremålen som grund. Museisamlingarna erbjuder också en möjlighet att undersöka samhället och människan på nya sätt.
FIX: Lappa och laga
Verktexter
1.1. Iiu Susiraja, verktext
Enligt fotokonstnären Iiu Susiraja börjar arbetsprocessen med att hon undersöker olika föremåls form. För Susiraja är det viktigt att föremålen har en tydlig och klassisk form som gör dem lätta att känna igen. I dessa bilder har hon använt sig av föremål som förknippas med städning och klädtvätt. Hon förenar dem med föremål som är främmande i sammanhanget: fryspizzor, en hängsnara och gula ballonger. Konstnären utför underliga handlingar som att steka en pizza med strykjärn mot sitt bröst eller posera med en mopp under magen och ämbar på händer och fötter. Susirajas min är allvarlig, men stämningen i bilderna är overklig och humoristisk.
1.2. Hanna Nordenswan, regissör, dokumentärserien ”Städarna” – 4 avsnitt, Verktext
Städning är ett arbete som oftast görs utan publik, utanför lokalernas öppethållningstider. Städaren som ensam rör sig i de tomma rummen och rengör ytor, ser och upplever samtidigt byggnaderna på ett annat sätt än de andra användarna. I dokumentärserien Städarna bekantar vi oss med fyra proffs inom städbranschen och deras arbetsplatser. Daniel Nsiamundele städar konstmuseet Amos Rex, Hansa Naksin Helsingfors stadshus, Stoyan Lukov Helsingfors centrumbibliotek Ode och Sellan Kandaiya Kesaventhiran bussar i depån. De berättar om utrymmena, hur det är att städa dem och vad de drömmer om. De funderar också på branschens status och hur de önskar att de som använder utrymmena skulle ta städarna och deras arbete i beaktande.
1.3. Rekola, Städvagnen Rekola ISS Basic, verktext
Städvagnen är parkerad på sin vanliga plats. Städaren syns inte till, men vagnen avslöjar att personen arbetar någonstans i närheten. Städvagnen som transporterar utrustningen är ett viktigt hjälpmedel för den professionella städaren. Borstarna, rengöringsmedlen, sämskskinnen och sopkärlen är alltid inom räckhåll, vilket innebär att städaren inte behöver återvända till städrummet mitt under rundan. Vagnen kan utrustas efter platsens behov. Då man formger städvagnar väljs deras form och material för att de ska vara så lätta, rörliga och praktiska att rengöra som möjligt. Den här vagnen är av samma modell och har samma utrustning som den städarna använder i Arkitekturmuseet.
1.4. Olika fotografer, historiska foton av städare, 6 skåp för LED-ljusskåp 12 foton, verkstext
Städning och fastighetsskötsel kräver ett mångsidigt kunnande om olika miljöer och deras utmärkande egenskaper. Städarbete utförs i alla slags miljöer. Att städa inomhus och utomhus kräver olika tillvägagångssätt och färdigheter. Arbetsuppgifterna och utrustningen som behövs bestäms av arbetsmiljön. De varierar beroende på om det är ett kontor, en offentlig plats, en fabrik, en park, en gata eller en gård som städas. Städning är också samspel. Prydliga gårdar, sopade gator och plogade gårdar underlättar städningen som sker inomhus. Vilken inverkan har de avbildade människornas jobb på de som använder lokalerna?
1.5. Olika grafiska formgivare, Städaffischer 12 affischer, verktext
Hygienkraven skärptes i Finland under 1900-talet. Då blev det socialt sett allt viktigare att hålla hemmet städat både för familjens och gästernas skull. Affischerna är från 1930–1950-talet och uppmanar till underhåll av hemmet. De har använts som reklam i butikerna, med avsikten att få kunderna att köpa redskap och produkter för städning. De avbildade städarna ser ganska likadana ut: de har städförkläden och huvuddukar på sig, och alla verkar vara kvinnor. Bilderna avslöjar att städning och annat hemarbete ansetts vara kvinnors uppgift. Reklamaffischerna avspeglar sin tid. Ser bilder av städare annorlunda ut idag?
1.6. Utvecklingen av rengöringsredskap serie: två borstar, två gamla dammsugare, två moderna dammsugare, artikeltext
Det är skorna som drar in största delen av smutsen i byggnaderna. Många slags städredskap och maskiner har utvecklats för att underlätta rengöringen av golv. I tusentals år använde man huvudsakligen borstar och sopskyfflar för att rengöra golv. I början av 1900-talet kom de första motoriserade dammsugarna. I och med elektrifieringen och den höjda levnadsstandarden blev dammsugare och andra hushållsapparater vanligare i Finland under 1950-talet. Ett nytt steg i utvecklingen utgör de intelligenta dammsugarna som analyserar smuts och robotdammsugarna som automatiserar golvrengöringen. Dammsugaren arbetar självständigt, och smutsen försvinner som av sig själv. Snart behöver människan kanske inte alls tänka på smuts?
1.7. Stiftelsen för byggnadsinformation, RT-kort, verktext
Stiftelsen för byggnadsinformation har sammanställt informationskort som är riktade till arkitekter, formgivare och yrkesverksamma inom byggnadssektorn. Korten innehåller anvisningar och branschstandarder. De anger också minimikrav för nya byggnader.
Sedan 1970-talet har korten innehållit städanvisningar. Kortet Beaktande av renhetskontroll i byggnadsplanering är från 2009. Det innehåller anvisningar om hur arkitekter ska ta rengöring i beaktande då de planerar nya byggnader. Entréernas betydelse för renligheten poängteras till exempel: med hjälp av ändamålsenlig formgivning försöker man stoppa smutsen redan vid tröskeln.
1.8. gaturengöring, sopsäck och plogging, verktext
Det är fastighetsägarens ansvar att ordna med städning av allmänna platser. Ändå ligger det kvar skräp på marken ibland. Aktivister som tröttnat på den nersmutsade omgivningen har börjat plocka skräp på fritiden. Kaija och Ilkka Erkkilä som kallar sig Roskasakki (sv. Skräpgänget) har hittills städat bort över 2 miljoner fimpar och 5000 plastpåsar fyllda med skräp från olika städer i Finland. ”Om ingen rör skräpet försvinner inte problemet, är vår slogan”, säger Ilkka.
Också plogging, det vill säga skräpjogging, har vuxit i popularitet under de senaste åren. Aktiviteten är en kombination av motionslöpning och renhållning av närmiljön. Förutom skräppåse och joggingskor lönar det att ha reflexväst, stickskyddshandskar och griptång.
1.9. K-grupp / Pirkka, Pirkka Hacks, Tiktok-videor 7 st, verktext
K-gruppen har samlat in och publicerat olika slags tips och råd sedan 1974. På finska är de kända som ”Pirkka-niksi” (sv. Birkatips). Städtipsen är välrepresenterade. Ofta är målet att maximera städningseffektiviteten med minimal insats eller att berätta om överraskande städredskap. I många klassiska tips har strumpbyxor en central roll.
I Birkatipsens värld frodas en speciell humor, och en del av tipsen har alltid varit på gränsen mellan råd och skämt. Den senaste plattformen för tips är Pirkka Hacks -kontot på det sociala mediet TikTok. Innehållet är på engelska och når därför en bredare publik. Samtidigt får tipsens värld en stor dos ungdoms- och internethumor.
1.10.1. Städskrubben, möbelritning av köket i Villa Ervin i skala
Städskrubben är ett utrymme som är reserverat för städredskap, där redskapen är lätta att hitta. Först på 1950-talet började man designa sådana anspråkslösa utrymmen. Numera finns det många slags anvisningar om hur städskrubben ska organiseras.
Arkitekten Aarne Ervi ritade ett hus åt sin familj på Granö i Helsingfors. Den 1952 färdigställda Villa Ervis arkitektur är finslipad in i minsta detalj. Det kan man också se i den här ritningen, där inredningsarkitekten Lasse Ollinkari, som arbetade på Ervis byrå, planerat städskrubben i köket.
När huset planerades fanns det ännu inte standardiserade hyllor, och skåpen gjordes för hand. Arkitekten var alltså tvungen att planera utrymmet i detalj efter föremålen som skulle förvaras där.
Var förvarar du dina städredskap?
1.10.2. Sinituote Oy
Formgivning av städredskap och andra produkter som tillverkas industriellt kallas för industridesign. Skönhet och praktik möts i de vardagliga föremålens formgivning. Högklassigt designade föremål kännetecknas av att de håller länge och är praktiska. I synnerhet städredskap måste vara ergonomiska och lätta att använda. Ett dåligt redskap samlar bara damm längst bak i städskrubben.
I det här rummet undersöks det finska företaget Sinituote Oy:s städredskap, varav vissa rentav blivit klassiker. Varje redskap har formgivits av designern enkom för en viss städuppgift. Redskapens namn berättar också om deras användningsområden.
Vilka slags städredskap får dig att ta itu med städningen?
2.1. Alexander Calder, halssmycke, verktext
Den amerikanske skulptören Alexander Calder är framför allt känd för sina rörliga skulpturer, det vill säga mobiler. Han var också en suverän föregångare inom smyckeskonsten. För Calder var smycket en skulptur som placeras på huden.
Calder designade över 1800 unika smyckeskonstverk, varav många bars av framstående kvinnor i konst- och kulturvärlden. En av dem var Maire Gullichsen som införskaffade detta väl tilltagna halssmycke från Artek där hon 1938 ordnade en utställning med Calders smyckeskonst.
Mässing är glänsande och elegant som nytt, men patineras lätt och åldras således också med värdighet. Speciellt spiralformerna i Calders halssmycke pryds av en särskilt nyansrik patina. Smycket ska rengöras försiktigt så att endast smutsen försvinner.
2.2. Alvar Aalto, stol 65, 3 st – Ny – Designmuseets samling – Artek 2nd cycle, verktext
År 1935 formgav Alvar Aalto en stol vars produktnamn är Stol 65. Aalto använde stolen i byggnaderna han ritade, till exempel i Viborgs bibliotek som färdigställdes samma år. Senare har den liksom andra möbler av Aalto blivit en designklassiker.
Dessa tre stolar väcker frågan om när ett bruksföremål blir alltför slitet. Stolmodellen är samma, men stolarna skiljer sig avsevärt från varandra. Känns ytan på en sliten stol annorlunda än ytan på en splitter ny stol? Är målet med restaureringen av en serieproducerad stol att återställa den i ursprungligt skick, eller får man använda sin fantasi? Blir designklassikern förstörd om färgfläckarna inte slipas bort och restaureringen blir på hälft? Eller blir den bara unik på grund av spårens slumpmässiga karaktär?
2.3. Veerkracht Dialogue: Josien Verwoerd & Luna Van Kessel, Rust Treatment-jacka, verktext
I Veerkracht Dialogue -kollektivets arbete förenas ekologisk oro med design som ifrågasätter allmänna uppfattningar om smak. I det här fallet har rost, som bryter ner material och således väcker negativa associationer, använts som designeffekt. Den rostbehandlade jeansjackan är ett exempel på hur kollektivet undergräver traditionen.
Veerkracht Dialogue är en internationell arbetsgrupp som skapar miljömedvetet och naturpositivt mode. I samarbete med klädindustrin har de utvecklat en ekologisk version av jeanstyget som i vanliga fall är en stor belastning för miljön. Kollektivet gör radikala och fördomsfria experiment till exempel i samarbete med mikrobiologer. Målet är att hitta nya betydelser och former av estetik i jeansdesign.
2.4. Paavo Tynell, Domus-golvlampan, 2 st, verktext
I Stiftelsen Finlands arkitektur- och designmuseums samling finns två Domus-golvlampor. Den ena har naturlig patina och den andra har randiga märken som uppstått då lampskärmen torkats. Tydligen har fel slags rengöringsmedel skadat lackeringen.
Är lampan oåterkalleligt förstörd? Eller framhäver den olämpliga ytbehandlingen föremålets form, som styrt den vårdande handens rörelse?
Annikki och Ilmari Tapiovaara ansvarade för möbelformgivningen i Helsingfors universitets studenthem Domus Academica, som ritades av arkitekten Pauli Salomaa på 1940-talet. Förutom tapetmodellerna och tygen skapade de också den världsberömda Domus-stolen. Golvlamporna beställdes av Paavo Tynell.
2.5. Kimmo Metsäranta, 5 st arkitekturfotografier, Serie Notes on a Place, verktext
Vad händer då arkitekturfotografier editeras så att byggnadernas användningsområde blir oklart och kopplingen till tid och plats försvinner? Det är utgångspunkten för verken i fotokonstnären Kimmo Metsärantas serie Notes on a Place (sv. Anteckningar om en plats).
Då Metsäranta avlägsnar tidens spår, den mänskliga närvaron och miljön, får hans bilder en overklig och artificiell stämning. Kompositionerna är minimalistiska, måleriska och noggrant genomtänkta. Den vardagliga miljön börjar likna en kuliss.
Är livets spår och tidens tand egentligen väsentliga delar av husens charm? Är stämningen som kommer från tiden på dygnet och årstiden oumbärlig för att miljön ska kännas mänsklig?
2.6. Aurubis, 5 st fotografier och ett föremål, verktext
I koppar förenas alla de arkitektoniska egenskaper som den romerske arkitekten Vitruvius betonade redan 2000 år sedan: skönhet, hållbarhet och brukbarhet. Därför har kopparn i flera århundraden varit ett populärt material bland arkitekter.
Kopparns patina är vacker. Metallens rödbruna färg blir mörkgrå eller grön beroende på dess renhet. Också luftens renhet, regn, vind och närheten till havet påverkar patineringen. I allmänhet tar det år eller till och med årtionden för att patina ska uppstå, men processen kan påskyndas artificiellt. Så gjorde man till exempel på invånarnas önskemål efter att Helsingfors domkyrkas kupoler reparerats.
Koppar är helt återvinningsbar och i dagens industriella produktion är 50% av kopparn återvunnen.
3.1. Klädplåstret-Stickningsfläckar-Placerat plagg-Bildserie-Verktyg: sked, verktexter
Idén till Oikiat Design Oy:s klisterlapp föddes då två mammor diskuterade sina barns trasiga kläder. Det lönar sig att lappa kläder som får hål, och ur miljösynvinkel är det viktigt att kläderna används så länge som möjligt. För att reparera kläder krävs det förutom tid också arbetsredskap som inte alltid finns till hands. Klädplåstret erbjuder en snabb och enkel lösning på problemet. Man behöver bara skrapa tyget med nageln eller en sked för att lappen ska fästa. Idén med lappen är att den istället för att vara så osynlig som möjligt är en dekoration på plagget.
Klädesplåstret utvecklades 2019, och 2022 utnämndes det till Vuoden vastuullisuusteko (sv. årets ansvarsfulla handling), belönades med ett pris i tävlingen Muodin kiertotalous (sv. modets cirkulära ekonomi) och utnämndes till Årets Designgärning.
3.2. Arkivé Atelier, reparationstutorialer 3 st, verktext
Arkivé Ateliers grundare Maria Manninen har sin bakgrund i kläd- och skodesign. Manninen har också arbetat som skoförsäljare, och det var kundernas frågor som gav henne idén till Atelier. Hon insåg att det inte finns tillräckligt med lättillgänglig information om hur kläder och accessoarer ska skötas om. Arkivé Atelier började med underhålls- och reparationsvideor på sociala medier. Numera söker många sådan information på internet.
Informationskanalen Arkivé Atelier grundades 2017 med avsikten att uppmuntra till ansvarsfulla klädval. Den informerar till exempel om olika materials egenskaper och vad som kännetecknar kläder och accessoarer av god kvalitet. Nuförtiden ingår också råd om vård av hem och möbler i utbudet.
3.3. Minttu Wikberg, nålfiltade strumpor, fotografier, verktext
Att lappa för hand fungerar som en motvikt till industridesignarbetet som Minttu Wikberg huvudsakligen gör på dator. För henne handlar det om att värdesätta materialet. Lappandet skapar mervärde och är ett sätt att uttrycka sig konstnärligt. Lappen, som kan vara både färggrann och dekorativ, är också ett ställningstagande för en hållbar livsstil.
Små hål i yllekläder kan nåltovas. Då tovningsyllet som placeras ovanpå hålet sticks med en tovningsnål fastnar fibrerna i varandra. Materialet svängs om för att det ska bli tovat på båda sidorna. Materialet som tovas måste vara 100% ylle.
3.4. Vikten av att undervisa i hantverk, Elina Helminen: broderade yllesockor, verktext
Yllesockorna har stoppats av Elina Helminen som är specialrådgivare på Egentliga Finlands Taitoförening. Hon har använt två stoppningstekniker för att reparera sockorna. För att åstadkomma en traditionell lapp har hon först sytt långa stygn som täcker hålet, och sedan sytt tvärs över så att en väv uppstår. En del av hålen har lagats med langettstygn.
Stoppnings- och lappningstekniker lärs ut på många ställen. Till exempel Taito-organisationens handarbets- och formgivningsskolor erbjuder grundutbildning i handarbetskonst för barn, unga och vuxna. Den finländska grundutbildningen i konst är en etablerad utbildnings- och hobbyvariant som internationellt sett är unik.
3.5. Vikten av att undervisa i hantverk, fotot: Jämsänkoski skola, modell 2 st, verktext
Stoppningsmodellerna i yllegarn har gjorts på 1950-talet i samband med lärarutbildningen vid seminariet i Tavastehus och undervisningen i fjärde klass vid Seinäjoki flicklyceum. Stoppningsmodellens oidentifierade upphovsperson berättar att intresset för handarbete kommer från moderns sida av släkten. Moderns familj odlade linne, födde upp får, spann garn och vävde tyger. Mormodern i familjen formgav och sydde dräkter åt sina fem döttrar, och lärde dem olika former av skapande arbete som görs för hand.
De finska skolornas undervisning i handarbete är internationellt sett unik. Det är ett allmänbildande läroämne bland andra. Utbildningsinnehållet anpassas enligt samhällets förändring. Det efterkrigstida utbildningsmaterialet poängterade till exempel kunskaper i att sköta, lappa och stoppa textiler.
3.6. Li Li, Kintsugi, föremål 7 st, verktexter
I Japan, där jordbävningar är vanliga, anses det vara en naturlig del av föremålens livscykel att de går sönder. Där har man utvecklat den förfinade reparationstekniken kintsugi, ”guldsammanfogning”. Brottställena repareras med lack och ytbehandlas med guld- eller silverstoft. Arbetet görs för hand, och det tar flera veckor att reparera ett föremål.
Föremålen på utställningen har reparerats av Li Li som bor i Finland och är certifierad kintsugi-shi, det vill säga kintsugitekniker. Enligt henne handlar kintsugitekniken inte om att gömma sprickorna i föremålet, utan om att framhäva dem: ”I grund och botten handlar kintsugi om att se skönhet i labilitet, ofullkomlighet och ofullgångenhet. Man accepterar att växande, förfall och död är en del av naturens kretslopp.”
3.7. Minttu Wikberg, verktext
För textildesignern Minttu Wikberg är det en livsstil att lappa textilier. Om det här klädesplagget berättar hon: ”Min vän Maijas yllekofta hade fått hål vid armbågarna och på framsidan, och resårerna var väldigt slitna. Yllekoftan hade gått i släkten. I tur och ordning hade Mikko, Karin, Michael och Maija använt den. Jag stoppade hålen och förstärkte de slitna partierna med nytt garn. Reparationerna avslöjar att koftan använts så mycket att det blivit hål i den. En synlig lagning berättar om hur älskat plagget är, och att ägaren vill ta hand om det också i fortsättningen. Jag reparerade koftan med växtfärgat garn som jag fått av en vän. Färgerna passar väldigt bra ihop och framträder mot koftans bakgrundsfärg.”
3.8. Momiyama Takao, Tabi och zokin, verktext
Tabi är en traditionell japansk strumpa eller strumpliknande innesko som har en skild plats för stortån. De används i sandaler. Takao Momiyama har reparerat dessa tabin med en teknik som kallas boro. Namnet syftar på återanvänt textilmaterial som till exempel trasor, tyglappar och andra överblivna textiler. Tekniken anses härstamma från norra Japan, där levnadsförhållandena var särskilt svåra och allt material utnyttjades.
Zokin är en traditionell japansk dammtrasa. Momiyama har bearbetat och förstärkt sammanfogade överloppstextiler med sashikoteknik. Att återanvända gamla tyger är ett sätt att förlänga deras livslängd.
3.9. Momiyama Takao, verktext
Textilkonstnären Takao Momiyama använder japansk sashikoteknik i sitt arbete. Sashiko är en traditionell sy- och reparationsteknik som går ut på att olika tyger sys ihop i lager med nål och tråd. Tygen sys ihop med förstygn som fyller hela ytan med geometriska mönster. Luften mellan lagren gör textilen varm. Tygets kanter får synas och de snyggas sällan till.
”Tekniken bär med sig en uppfattning om att det är viktigt att ta hand om föremål. Det tar tid att ta hand om textilerna då stygnen sys för hand. Att reparera och lappa i lager är motsatsen till slit-och-släng-kulturen”, säger Momiyama.
3.10. Sirkka Tellervo Muurela, verktext
Den numera pensionerade handarbetsläraren Sirkka Tellervo Muurela köpte en skjortblus dekorerad med tygbitar i olika färger från klädbutiken Mäkipää i Tavastehus. Från 1980 till 1988 använde hon den på arbetet. Muurela lappade och reparerade skjortblusen tills den bara dög till att ha på sig hemma. På sommaren 1988 förstorade Muurela blusen och avlägsnade dess krage och manschetter. Av manschetterna gjorde hon en grytlapp. År 1997 sydde hon fickor på blusen.
Också ett industriellt tillverkat klädesplagg kan repareras om det är omtyckt. Muurela har donerat blusen och berättelsen om den till Finlands Hantverksmuseum. I flera årtionden har hon dokumenterat sin handarbetscentrerade livsstil för museet. Förutom traditionellt handarbete uppskattar hon sparsamhet och cirkulär ekonomi.
3.11. Sofia Ilmonen, En klänning och modeller 4 st verktext
Hur kan ett klädesplagg följa oss från en livssituation till nästa då kroppen och stilen förändras? Kläddesignern Sofia Ilmonens lösning på problemet är modulär konstruktion, det vill säga att delarna passar ihop på olika sätt och kan bytas ut. Hennes kläder görs av kvadratiska tygstycken. Användaren kan ta isär klädesplagget och konstruera ett nytt av delarna. Ärmen kan bli en kjol eller kjolen en skjorta. Bitarna fästs med knappar, så man behöver varken sprätta eller sy. Om klädesplagget kan förändras blir det mer långlivat.
Ilmonen berättar om sin prisbelönta kollektion: ”Jag brinner för att skapa mode på ett annorlunda sätt. Modebranschens slösaktighet och föroreningar kändes oöverkomliga, och jag ville närma mig hållbar utveckling från ett nytt perspektiv.”
3.12. Vainö Vähäkallio & NRT, Georgsgatans simhall, verktext
Väinö Vähäkallio ritade Georgsgatans simhall som öppnades i Helsingfors 1928. Den är Finlands första offentliga simhall. Arkitekturen representerar den för 1920-talet typiska nordiska klassicismen. Typiskt för stilen är släta, enfärgade och rappade ytor, symmetri samt fasadornament och dekormotiv som har sitt ursprung i antiken. Speciellt för byggnaden är att den placerats i hörnet inne i kvarteret.
Simhallen genomgår för närvarande en totalrenovering. Arbetet inleddes i början av 2024. Vattensystemet och det elektrotekniska systemet förnyas. Fasaden, fönstren och dörrarna repareras. Tvätt- och bastuutrymmena förändras. Man strävar efter att utföra reparationerna i den ursprungliga arkitekturens anda.
3.13. Träfönstrens renovering, verktext
Fönstret är en bekant men komplicerad del av byggnaden. Träbågar som gjorts för hand kan hålla i hundratals år, i synnerhet om de renoveras med jämna mellanrum. Renoveringen inleds med en kontroll av fönstrens skick. Målarfärgen kan ha spruckit och trät murknat. Ofta bevaras fönster mot norr bättre än de som ligger mot söder och utsätts för mer solljus. Efter kontrollen skrapas och slipas fönstren. Skadade trädelar repareras. Slutligen målas fönstren. Målarfärgen skyddar dem mot väder och vind samt luftföroreningar. Det tar tid att reparera fönsterbågar i trä. Ofta byts träbågarna ut mot sin motsvarighet i aluminium, även om det vore möjligt att reparera dem.
3.14. Odd Tinkering, 3 reparationsvideor, Youtube, 3 föremål: IBM tangentbord M, Game Boy, iPhone 4s, verktext
Vem bryr sig om att reparera elektronik, om det är mycket lättare att ersätta den gamla apparaten med en ny? Odd Tinkering är en av världens populäraste YouTube-kanaler som visar videor där trasiga föremål repareras. Kanalen har över 2,7 miljoner prenumeranter. Den anonyma finska reparatören utför service på och renoverar förutom gamla verktyg också elektronik som till exempel spelkonsoler, tangentbord och telefoner. Under videons gång återfår föremål som verkar helt förstörda så småningom sin forna glans och börjar fungera. Kanalens popularitet har troligen att göra med hantverket, nostalgin och innehållet som är underligt tillfredställande att titta på.
3.15. Alvar Aalto, Aalto-silo, Original ritning, fotografier, 3d skanning, verktext
Alvar Aaltos silo färdigställdes 1931 i Toppila som ligger i Uleåborg. Byggnaden planerades som en förvaringsplats för träflis, men fick stå tom efter 1985. Silon var oanvänd i årtionden, och dess skick blev sämre efter hand. År 2020 köptes den av spanska Factum Foundation som för närvarande förvandlar den till en reparationsdatabas samt utvecklingsplats och testmiljö för reparationsteknologi. Många moderna betongbyggnader har under de senaste årtiondena kommit i den åldern att de behöver totalrenoveras. I brist på fungerande reparationsrutiner för betongbyggnader, eller för att det är dyrare att reparera än att bygga nytt, har de i många fall rivits. Olika byggtekniker kräver alltid sina egna anpassade reparationsmetoder.
3.16. Helsingfors stadsteater, original ritning, nya kakel, gamla kakel, fotografier, verktext
Helsingfors stadsteater ritades av arkitekten Timo Penttilä och färdigställdes 1967. Penttilä förstörde sina ritningar då han gick i pension. Ritningarna för stadsteatern bevarades trots allt, och med hjälp av dem kunde man renovera byggnaden.
Totalrenoveringen som innefattade allt från ventilationssystem till fasad blev färdig 2017. Att tillverka nya kakel till fasaden visade sig vara särskilt komplicerat. I anslutning till Pentiks keramikfabrik i Posio byggdes enkom för det här renoveringsprojektet en ny fabrik för produktion av fasadkakel. Med hjälp av olika material- och glaseringstester såg man till att kaklen motsvarade de som tillverkades i Arabias fabrik 1965.
3.17. Näbbskorna och masurfatet, verktext
Näbbskorna och masurfatet har lånats av samiska museet Siida. Näbbskorna i renskinn hade varit i hårt bruk innan de införlivades i Siidas samling, och deras botten hade lappats för att hålla längre. Skorna har tillverkats av Elli Kuuva i byn Nellim som ligger i Enare.
Masurfatet har fått sprickor på två ställen och reparerats med snöre av bomull och hampa. Masurfatet har tillverkats i Utsjoki, men tillverkaren är okänd. Nationalmuseet förvärvade fatet 1939, och i samband med repatrieringsprocessen flyttades det till Siidas samling 2021. Repatriering innebär att föremål återbördas till deras ursprungliga ägare eller deras representanter, i det här fallet samiska museet.
3.18. Oranssi rf, talkoarbete afficher, verktext
Talko eller talkoarbete är ett oavlönat arbetspass som görs i grupp, till exempel med grannar. Bland annat föreningshus har byggts med talkoarbete, och de som inte deltagit i själva byggandet har kunnat bidra med annat oavlönat arbete. I samband med talkon äter man också ofta tillsammans. Oranssi rf är en medborgarorganisation för unga som är verksam i Helsingfors. Verksamheten inleddes för 30 år sedan med att förvandla oanvända lokaler till bostäder för ungdomar. Än idag möjliggör föreningen självständigt boende för unga i Helsingfors. Oranssi rf:s talkoaffischer har gjorts av Juho Minerva som arbetade för föreningen.
3.19. Historiska fotografier, verktext
Fotografierna i den här utställningssalen återger situationer då reparationerna inte är färdiga. Ibland är reparationerna stökigt arbete som görs ensam eller tillsammans med andra. Ofta krävs det att man verkligen koncentrerar sig och fäster uppmärksamheten på föremålet eller byggnaden. I samband med reparationer byggs ofta tillfälliga ställningar som tas bort då projektet blir klart.
3.20. Reparationsvideor, verktext
Att reparera är ett aktivt beslut där den som reparerar förbinder sig till att ta hand om ett objekt. Reparationer är ofta repetitiva och tidskrävande. De förändrar och kan också fördjupa förhållandet mellan reparatör och objekt. I videon följer vi med restaureringen av en stockbyggnad, reparationen av en cykel och en bil, renoveringen av fönster, stoppning och en kintsugiteknikers arbete. Videon visar också vad som händer på byggplatsen då den offentliga bastubyggnaden Kulturbastun, som skadats av det närliggande brobyggets pålningsarbete, repareras.
Att underhålla och städa bastun är också en form av omsorg. I den här utställningen granskas städningen närmare på Arkitekturmuseets sida.
4.1. Bertoian Diamond stol, verktext
Stolarna som Harry Bertoia designade för Knoll började tillverkas på licens i Finland under 1950-talet. Diamond-stolen är konstruerad i metall och har skumgummistoppning som ursprungligen var av naturmaterial. Med tiden hade stoppningen blivit skörare och förvandlats till pulver som börjat tränga igenom sitsens tyg. Damm som lossnar från instabila material är skadligt för miljön och människor.
Stolen konserverades av Henna Koskinen 2023. I samband med konserveringen lösgjordes tygöverdraget och den ursprungliga stoppningen avlägsnades. En ny stoppning gjordes av skumplast som tillverkats med hjälp av koldioxid. Till vikten påminner materialet om den ursprungliga stoppningen. Överdraget rengjordes från löst gummidamm och fästes i stommen.
4.2. Persiska mattan, verktext
Under 1800-talet inreddes de europeiska slotten, herrgårdarna och lägenheterna med stora persiska mattor. De som använts har med tiden blivit slitna och deras färger har bleknat. Den här persiska mattan som knutits av silkestrådar är sällsynt också internationellt sett för att den bevarats i så gott skick. Konservator Ilkka Honkanen bedömde skicket som utmärkt då han undersökte mattan på sommaren 2023.
Mattan har tillhört köpmannen Emil Castrén, och donerades till Konstindustrimuseet (numera Designmuseet) 1891. Den har visats på museets utställningar 1912–1915 och 1996. Största delen av tiden har den varit hoprullad i lager. Den har bevarats nästan i originalskick eftersom den inte använts och varit skyddad från ljus och smuts i lagret.
4.3. Rut Bryks keramikrelief Piritta, verktext
Museiföremålen restaureras av konservatorer som är specialiserade på olika material och deras egenskaper. Rut Bryks keramikrelief Piritta konserverades av Veli-Matti Ilmonen år 2016.
Tolv bitar glasyr och ungefär hundra skärvor keramik lossnade då reliefen sprack i tre delar 2012. Reliefens struktur hade skadats redan då verket brändes 1955. Kol- och svavelföreningarna i rökgasen hade orsakat utbuktningar och spänningar i glasyren. I samband med konserveringen fästes bitarna på nytt. Frånvarande bitar ersattes och reliefens konstruktion förstärktes. Ändå kan reliefen inte längre hängas på väggen, utan måste stödas underifrån och visas i horisontalläge.
4.4. Kaserngatan 24, verktext
Arkitekturmuseet dokumenterar arkitekternas kreativa arbetsprocess. Museet har omfattande tecknings- och fotografisamlingar samt miniatyrmodeller. Hela byggnader kan inte införlivas i samlingen på grund av deras storlek. Trots det äger museet några bitar av byggnader.
Dessa bitar härstammar från byggnaden som färdigställdes 1899 på Kaserngatan 24, där Arkitekturmuseet för närvarande är beläget. I byggnaden verkade ursprungligen Vetenskapliga samfundens delegation, varefter Helsingfors universitets institution för gymnastik- och idrottsvetenskaper och slutligen Arkitekturmuseet flyttade in. En del av bitarna är reservdelar i gips som gjordes i samband med museibyggnadens totalrenovering på 1980-talet. Bitarna gjöts för säkerhets skull för att ersätta dekorationer som kunde gå sönder under renoveringen.
4.5. Antti Aaltonen, kartan, verktext
På kartan som Arkitekturmuseets långvarige samlingsamanuens Antti Aaltonen ritat utifrån Helsingfors stads officiella tomtkarta syns stadskärnans byggnader. Vid varje byggnad står arkitektens, byggmästarens eller formgivarens namn. Då byggnader ersatts med nya har Aaltonen uppdaterat kartan.
Korrigeringarna dokumenterar och synliggör stadens förändring. I teckningen kombineras kartans form med indelningen av byggnader enligt formgivare som är typisk för samlingsarbete och tanken om att staden är ett slags arkitektursamling i sig.
4.6. Minou Norouzi, Om Männens Ömhet, verktext
Minou Norouzis polyfona ljud- och visuella verk ’Om Männens Ömhet’ presenterar en berättelse om historien bakom Tempelplatsens kyrka och dess arkitekter Tuomo och Timo Suomalainen. Verket skapar en föreställd dialog med arkitekterna och uppmärksammar byggnadens glömda arbetare, väver in museibesökare, nuvarande och tidigare älskare och det vidare samhället i berättelsen. Verket använder material från arkiv, arkitektoniska observationer och kopplar detta till Kyösti Larsons dikt om kriget och Hogland, dit bröderna Suomalainen flydde under andra världskriget. Dessa element bygger på spekulativ forskning som syftar till att ompröva konstruktionen av Tempelplatsens kyrka med en mild blick. Genom att jämföra aktuella politiska frågor med arkitekternas personliga historia läser verket byggnaden som ett fysiskt och emotionellt skyddsrum och tillflyktsort mitt i dagens kriser.
5.1. FIX-bibliotek
Museets kuratorer har samlat ett litet urval av böcker som behandlar utställningens teman. De har också samlat olika redskap som används då man reparerar och utför underhåll. Då böckerna och redskapen visas sida vid sida i biblioteket blir vi påminda om sambandet mellan kunskap som inhämtats genom läsning och färdigheter som kommer från praktiskt arbete. Också böckerna är arbetsredskap. De innehåller information, anvisningar och tankar om reparationer, renoveringar och underhåll. Du får gärna bläddra i böckerna och bekanta dig med de olika redskapen. Det är tillåtet att röra dem!
5.2. Restart, verktext
Träbyggnaders skick försämras med tiden. Takskägget kan börja läcka och stockar kan murkna om de blir fuktiga. Röta uppstår ofta i stockar som ligger nära taket eller grunden, vid knutarna och under fönster och dörrar; platser där vatten samlas. Det hör till träbyggnadens egenart.
Om skadorna är omfattande kan det vara bra att genast reparera byggnaden, men oftast är det bättre att undersöka den noggrant under en längre tid. Det väsentliga är att byggnaden repareras med lämpliga tekniker och material.
Experter på restaurering av traditionella byggnader har gjort den här väggen som är en modell av en reparerad stockhusknut. Ser du var den reparerats?
Open Call texter
6.1.
Helmi Kajaste & Petra Vallila
Städmusik
fyrkanaligt ljudinstallation
2024
Längd; 17’48”
Städmusik är ett platsspecifikt ljudverk av arkitekten och musikern Helmi Kajaste och poeten Petra Vallila. I verket hörs olika städljud. En del av inspelningarna har gjorts i Arkitekturmuseet tillsammans med museets långvariga städare Elenita Enaldo.
Förutom städjud ingår också reciterad poesi i verket. Dikten innehåller fragment av underhållsinstruktioner för offentliga utrymmen, till exempel från RT-kort och andra texter som handlar om städning. De offentliga utrymmenas renlighet har sina egna regler som grundar sig på ”genomsnittlig”, ”sannolik” och ”tillräcklig” städning.
Att hålla utrymmen rena är ett viktigt arbete, men ljuden som kommer från städningen kan vara störande. ”Avsikten med städningen och underhållet är att göra rummen trivsamma, men oljudet som kommer från städningen ger upphov till en rastlös stämning och driver ibland ut personer från rummet”, säger konstnärerna.
Du kan röra dig fritt i rummet och undersöka hur verkets ljud låter på olika platser. Du kan också sätta dig ner och lyssna. Förändrar städljuden din uppfattning av rummet? Är det rent i rummet?
Arkitekten och musikern Helmi Kajaste är för närvarande doktorand vid Aalto-universitetet. Som musiker är Kajaste känd under artistnamnet Draama-Helmi.
Petra Vallila är poet, skribent och korporationskommunikatör. Hon har avlagt konstmagisterexamen vid Bildkonstakademin 2021.
Det här är ett av de fyra verk som Arkitekturmuseet och Designmuseet har beställt enkom för utställningen FIX: Lappa och laga.
6.2.
Sini Henttu
I fantasmens famn
videoinstallation
Pääsky Piikkilä, ljuddesigner
2024
Konstnären Sini Henttus verkserie består av sex sittmöbler och sex videor där möblerna figurerar. Verkseriens namn, I fantasmens famn, hänvisar till fantasier, andeväsen som finns i möblerna och sitsen som en famn. Ordet fantasm betyder andeväsen, fantasi eller illusion.
I videorna syns en hand som känner på möblerna med olika slags grepp och rytm. Handen undersöker noggrant deras detaljer: fingrarna sjunker in i fogar, krafsar på det slitna möbeltyget och dunkar på soffans rygg för att testa dess fjädring. Beröringen ger upphov till olika slags ljud. Raspandet och frasandet ger videorna individuella ljudvärldar. Den randiga stolen är på en blåsig havsstrand, bollstolen i en ekande rymd, lädersoffan i en mystisk frisersalong, ponnyn mitt i ett lekfullt spel.
”Handen som berör blir en varelse som söker sällskap, ett gömställe, tröst och en livsmiljö i sittmöbeln. I videorna blir också möblerna personliga varelser som å ena sidan ger skydd och å andra sidan mumsar på handen som om den var mat”, berättar konstnären.
Henttu uppmanar oss att lägga märke till vilka känslor och fysiska förnimmelser som väcks av mötet mellan handen och möblerna. Blir du avslappnad eller rastlös av ljuden?
Det är tillåtet röra vid möblerna, sitta i dem och se på videorna.
Konstnären Sini Henttu arbetar huvudsakligen med video, installationer och performance. Henttu har avlagt konstmagisterexamen 2022 vid Aalto-universitetet, med Contemporary Design (sv. Samtida design) som huvudämne.
Det här är ett av de fyra verk som Arkitekturmuseet och Designmuseet har beställt enkom för utställningen FIX: Lappa och laga.
6.3.
Liisa Ryynänen
Inventarium
aluminiumkabelkanal, linoleummatta, plastsockel, taklampor, soffa, eluttagspelare, mineralullsskiva, metallgaller för undertakskakel och annat byggavfall
Wau Efekti Oy, strukturer
2024
Inventarium är en samling av möbler och byggnadsdelar som härstammar från olika rivningsarbetsplatser runtom i Helsingfors. Tillsammans skapar undertaksplattorna, bitarna av linoleummatta, kabelkanalerna och soffan, som inte har något med varandra att göra från tidigare, ett miniatyrtempel i Designmuseets lilla sal. När arkitekten Liisa Ryynänen har skapat verket, har hon undersökt byggnader som hotas av rivning, där användarna genom årens lopp har gjort förändringar. Ryynänen fascineras av användarnas speciella materialkombinationer och märkliga rumsliga lösningar. I den officiella arkitekturhistorien, såsom forskning och inventeringar, betraktas användarnas ändringar kyligt. Förändringarna anses sänka byggnadens värde och i värsta fall kan de vara en orsak till att hela byggnaden rivs. Ryynänens verk strävar efter att hitta ett annat sätt att betrakta användarnas förändringar. Verket föreslår att vi accepterar dåligt utförda och smaklösa lösningar som redan existerande och värdefulla skikt, där det har investerats energi, råmaterial och arbete. Liisa Ryynänen är en arkitekt som arbetar inom konst i offentliga rum, undervisar vid Aalto-universitetets arkitekturskola och bedriver byggnadshistorisk forskning på en arkitektbyrå.
Liisa Ryynänen är en arkitekt som arbetar med bildkonst, gör byggnadshistoriska utredningar på arkitektbyråer och forskar i arkitekturhistoria vid Aalto-universitetet. För närvarande studerar hon också praktisk filosofi vid Helsingfors universitet.
Det här är ett av de fyra verk som Arkitekturmuseet och Designmuseet har beställt enkom för utställningen FIX: Lappa och laga.
6.4.
Jessica Andrey Bogush
Spekulativ frånvaro och queeromsorg (En inbjuda)
installation
2024
Spekulativ frånvaro och queeromsorg (En inbjuda) är en installation och alternativ museisamling. Helheten omfattar samlingsföremål, personliga föremål, två konstverk och texter samt annat material.
Konstnären Jessica Andrey Bogush undersöker tomrummen och tystnaderna som finns i Arkitekturmuseets och Designmuseets samlingar. För Bogush är samlingarna ett redskap som påverkar genom att minnas, glömma, bevara och utesluta: museet införlivar många föremål, men utesluter samtidigt andra.
Med spekulativ frånvaro avser Bogush de arkitekter och formgivare som inte finns representerade i samlingen. Via Max Hannus och Ville Laurinkoskis bidrag som ingår i verket uppmanar Bogush oss att fundera på hur arkivet kan ”queeras”, det vill säga göras mer mångsidigt ur köns- och sexualitetsperspektiv. Samtidigt blir det uppenbart hur en samling kan glömmas bort och dö ut då en annan sköts om.
Konstnären Jessica Andrey Bogush bor och arbetar i Helsingfors och Berlin. I hens bilder och installationer flätas det fantasifulla och bekanta samman till en oskiljaktig helhet. Överraskningar och groteska inslag förenas med omsorgsfullhet och begrundan. Hen fokuserar på skärningspunkten mellan liv och död i synnerhet i queersamhället och bland alla levande, inte bara mänskliga, varelser.
Det här är ett av de fyra verk som Arkitekturmuseet och Designmuseet har beställt enkom för utställningen FIX: Lappa och laga. Museerna har redigerat texterna tillsammans med konstnären.
6.4.1.
Ville Laurinkoski
Ljudverk och installation
Konstnären Ville Laurinkoskis mångskiftande ljudverk och installation grundar sig på tre verk ur den franska regnbågshistorien. Konstverket innehåller referenser till tidningen Recherches nummer om homosexualitet, Guy Hocquenghems bok ’Gay Liberation after May ’68 (sv. Homosexuell frigörelse efter maj 68) och ljudspåret i Lionel Soukazis film Ixe (1980). Ixe betyder x och uttalas ”iiks”, vilket syftar på ett skrik eller ett sår. Verket består av överdrivet språk, skrik och tjut som inte bara vänder upp och ner på rummets ordning, utan också avslöjar homosexualitetens symbolspråk. Förutom det otyglade ljudspåret ingår också en smutsig madrass i installationen.
6.4.2. Max Hannus
Ritning
I sitt verk behandlar konstnären och kuratorn Max Hannus konstruerade rum som platser för minnen och drömmar, samt som väsentliga delar av hur individens identitet och levnadshistoria byggs upp. Insidan av huset är en inre värld, tryggt omringad av väggar, men samtidigt en förvaringsplats för svåra minnen och upplevelser. Verket lyfter fram queerpersoners upplevelser i olika slags rum, till exempel i hemmet eller olika inrättningar, och undersöker maktstrukturerna som hör ihop med dem. Texterna har placerats som i en planritning, ett minnets palats där man rör sig från ett rum och minne till nästa.
